Min mamma har Alzheimers sjukdom

Hur börjar man skriva om detta då? Jo, det är väl bara att skriva. Det blir säkert i lite konstig ordning men jag ska försöka skriva om hur det är att vara anhörig till en person med en demessjukdom och hur man verkligen får kämpa för att personen i fråga ska kunna leva som vanligt tillsammans med sin man, min far.

Mamma blev diagnostiserad med Alzheimers sjukdom för cirka 6-7 år sedan. Hon hade börjat att tappa närminnet och kom inte ihåg allt lika bra som förut. Hon fick göra test och hon sattes in på en medicin som skulle hålla sjukdomen i schack. Och det gjorde den så pass att hon inte tyckte att hon behövde den varför läkaren avslutade behandlingen!!!! Man kan undra hur de tänker!!!

Vid det tillfället var min pappa fortfarande frisk och de kunde hjälpas åt med det mesta. Två väldigt sociala personer med stort kontaktnät och lätt för att umgås med vem som helst. Pappa hade trädgården, mamma sin vävstol och så dansade de och gjorde mycket mera.

Pappa skulle en dag oktober 2006 komma in för att äta lunch. Han kommer till dörren in till huset vid "groventren" och så fort han tar i handtaget och går in faller han ihop och har fått en stroke som senare visade sig vara en propp. Han fördes till sjukhuset och fick behandling. Idag har han lite svårt med siffror, ibland svårt med talet när han blir stressad, ser bara på ett öga och har en ganska så begränsad tillvaro men han försöker att göra det han kan.

Denna stroke har även min mamma sviter av. Hon blev chockad och vilsen och det gjorde ju inte att sjukdomen blev bättre för hennes del. Det började gå neråt ganska så fort.

Det finns mycket som kan påverka Alzheimers sjukdom. Bland annat depressioner och urinvägsinfetioner. Min mamma har två depressionperioder om året. En på våren och en på hösten. Hon har aldrig medicinerat mot detta för det har inte ansetts vara en så stor faktor förrän nu kanske.

Hon har också haft besvär av urinvägarna och det är sådant som också påverkar förloppet i sjukdomen. Hon har under det sista året som gått haft urinvägsinfektioner varannan månad!!! När jag pratat med läkare om detta och sagt att jag önskar profylaxmedicinering, en förebyggande medicinering, mot dessa urinvägsinfektioner har man bara svarat att man inte ger profylax för man är rädd att få resistenta bakterier. Jag vet att man på andra ställen ger profylax för att personen i fråga ska ha en dräglig tillvaro men där min mamma bor ger man inte profylax.

Jag jobbar som läkarsekreterare och har skrivit om profylaxdoser mor urinvägsinfektioner nästan varje vecka när jag jobbat på Hälsocentraler. Jag tycker att det är fullständigt horibelt att diskutera på det sättet. Dessutom när man vet att urinvägsinfektioner försämrar sjudomen Alzheimers!

Jag vet också att en person som har drabbats av Alzheimers sjukdom inte lever så många år cirka 10-15 år efter att diagnosen ställts om man har tur. Jag kan alltså inte se någon anledning till att man inte ska medicinera med profylax. Hon borde få leva ett drägligt liv de sista åren hon har kvar. Hon har skjutsats från doktor till GYN, tillbaka till läkare, GYN igen och så vidare. Det ska inte behöva vara så när man är 82 år! Låt henne få njuta av de år hon har kvar och gör det bästa för henne så att det kan bli så också. Men hennes läkare har inte hört av mig för sista gången. Jag kommer inte ge mig förrän hon får den behandling som hon har rätt till.

Fy sjutton för att bli gammal och sjuk i Sverige. Att bli behandlad på detta nedlåtande vis både personen i fråga och oss anhöriga är som jag skrev tidigare horibelt. Man försöker att kollra bort oss genom att prata ett språk som de inte tror att jag förstår. Men se, där har de gått fullständigt bet! Jag vet precis vad de pratar om med min bakgrund som läkarsekreterare och är det något man blir expert på så är det sjukdomen som ens anhöriga har. Man blir ju tvungen idag "att nästan krypa på sina bara knän" för att det ska ske en förändring eller att man ska få den undersökning eller behandling man/mamma har rätt till. Så ska det definitivt inte få vara!

Nu har jag skrivit av mig lite, kommer säkert mera någon annan dag och då ska jag berätta mera om hur vi som närstående blir behandlade och hur det står till med sjukdomen hos mamma.

Lev väl!

//Anna-Karin

Test

Vill testa om detta kan komma in på min blogg. Hoppas jag lyckas.

Länge, länge sedan!

Nu var det alltför länge sedan igen men nu får jag äntligen skriva om en kär vän som gått bort. Det känns tungt men jag gissar att det är allra värst för hennes särbo/sambo som nu är ensam. Det är ett tag sedan hon gick bort och det gick alldeles för fort från och med att hon kom till sjukhuset tills hon somnade in för gått. Hon är saknad av alla som kände henne och även de som bara kände henne ytligt. Hon hade plats för alla i sitt hjärta. Stora som små, gammal som ung. Ett konstnärshjärta har slocknat och jag är glad över att jag fick träffa henne och lära känna henne lite grand. Tack för det!

För övrigt har en förkylning tagit mig i sitt hårda grepp. Jag har inte varit så här förkyld på 15 år och har nu fått penicillin och hostmedicin. P g a penicillinet får jag inte var ute i solen vilket kan bli svårt men det är väl bara att försöka stå ut. Jag vill ju bli frisk! Dessvärre verkar jag inte tåla medicinen men ska försöka imorgon igen med en tablett. Skulle det inte funka imorgon så får man väl höra av sig till Hälsocentralen och be att få någon annan sort. Eftersom jag har en medicin som heter Metoject får jag egentligen inte bli infekterad över huvud taget och som tur var hade jag inte mer än 16 i CRP, vilket ska vara under 8, och det känns ju bra. Fick därför Doxyferm för att inte bli mera infekterad och se till att jag inte får bl a lunginflammation. Jag har hostat under en ganska lång tid och gör det fortfarande. Har suttit uppe och sovit och hoppas även inatt på att kunna sova i sängen vilket inte funkade igår natt.

Jag kommer också att skriva lite om hur det är att vara anhörig till en dement mamma. Jag har upplevt så mycket den senaste tiden bl a hur dessa personer med Alzheimers sjukdom fullständigt nonchaleras av sjukvården och hur jobbigt det är att som anhörig behöva stå på sig för att de, som man vet inte kommer ha så länge kvar att leva, ska få en tillvaro som är värd att leva i. Ikväll orkar jag dock inte skriva så mycket men ska försöka att få ner några fler rader imorgon och berätta lite mera om hur det är att som Maj Fant en gång skrev i sin bok, "Att bli mamma åt sin mamma" för det är det man blir.

Ha det gott och lev väl!

//Anna-Karin