Jodå, ett inlägg till blev det . . . .

Jodå, det blev lite till . . . . .

Ville ju inte tala om vilken vårdcentral som hade stängt i 4 veckor för det vore ju elakt mot dem.

Hoppas nu att min mamma kan få hjälp med både urinvägar samt att hon kan bli lite stabilare i sin Alzheimers sjukdom. Det är en svår sjukdom inte bara för den som har fått diagnosen utan även för de anhöriga. Att inte kunna komma ihåg det man pratade om för en halv minut sedan måste vara väldigt jobbigt. Det frågas om och om igen. Det går inte att föra en vanlig diskussion. Till slut tröttnar den andra parten trots att det är precis det som man inte ska. Men att varje minut börja om på diskussionen och själv inte bli arg utan tjata om samma saker många gånger i rad kan ju bli för mycket.

Min mamma hade för en tid sedan kvar det gamla men nu har även det börjat försvinna. Hon kommer inte ihåg det som hände förr som förut satt som märg i minnet. Måste vara hemskt att själv inse att man inte kommer ihåg någonting. Där krävs det stimulering. När mamma sedan i sin tur vägrar att vara med i grupper för dementa så blir det en ond cirkel som man hamnar i. Du som anhörig kan inte påverka. De som arbetar med dessa patienter måste ha ett tålamod som inte liknar denna världen. Fast det är ju i och för sig deras jobb och de ska klara av det men jag kan tänka mig att även deras ork tryter ibland.

Som jag sa i förra inlägget; jag hoppas att min mamma kan få hjälp med både sin "sveda" och de urinvägsproblem hon dras med. Det vore helt underbart för mamma, pappa och oss andra anhöriga som gör så gott vi kan med att stödja och hjälpa.

Nu får det bli lite kvällste och sedan sängen så man orkar jobba imorgon.

Ha det gött och lev väl!

//Anna-Karin